Christians betraktelser

Ett bra ord som kan appliceras på några stora saker i mitt liv just nu. Men den största får sägas vara valet den 19/9. För precis som jag tidigare skrivit så är det här det viktigaste valet under hela efterkrigstiden. Det är nu vi väljer vilken framtid vi ska ha.

Här står jobben mot bidragssamhället, och det vore skamligt om oppositionen får chansen att återgå till sin bidragslinje där hela konceptet verkar bygga på att man inte ska behöva arbeta om man inte vill. Kalaset betalas förstås av de som arbetar och incitamentet för att producera sjunker återigen.

Vi kommer att få se stigande räntor och arbetslöshet, och den kombinationen kommer tvinga folk att gå från hus och hem. När det samtidigt kommer att bli dyrare för alla som åker bil till jobbet (och det drabbar inte de som tjänar mest i landet) så säger det sig självt att det inte är någon vidare ljus framtid som den rödgröna smeten målar upp framför oss.

Som grädde på moset kommer vi att få se en räcka företag inom hushållsnära tjänster att säga upp större delen av sin personal. En personal där sk utsatta grupper är överrepresenterade. Dessa vill de rödgröna säga upp av ren princip, eftersom vanliga medelinkomsttagare enligt oppositionens filosofi inte ska ha någon möjlighet att utnyttja “lyxen” av att till en rimlig peng få städat hemma. Tydligen anser man det bättre att såna affärer istället sköts svart, vilket kommer att bli en omedelbar och tydlig konsekvens av en rödgrön seger i valet.

Att sänka maxtaxan är ju snyggt valfläsk, men då ser jag hellre att de pengarna kommer hela befolkningen till godo genom ytterligare jobbskatteavdrag. Maxtaxan är trots allt en kortsiktig sak för de flesta. Barnen växer upp, och då sjunker avgifterna. Rösta på Alliansen, härda ut med kostnaden för dagis, och se istället fram emot åratal av lägre skatt.

Rösta på Alliansen, för Sveriges överlevnads skull.

Sov gott!

Det är den danska regeringen som reagerar på medias negativa särbehandling av Sverigedemokraterna inför hösten val. Och att det nu gått så långt att regeringen i vårt södra grannland rakt ut hävdar att Sverige är ett “u-land vad gäller yttrandefrihet” samt anser att Sverige behöver internationella valobservatörer borde få alla, vare sig man röstar på SD eller inte, att reagera.

För det är numera ganka uppenbart att svenska demokrati inte är så där väldigt demokratisk när man framför åsikter som sticker i etablissemangets ögon. Vilket är jävligt allvarligt!

Genom att utsätta SD för särbehandling så hindras gemene man att faktiskt bilda sig en uppfattning om var partiet står i frågor som de andra partierna ständigt får komma till tals i. På det sättet använder media sin makt till att begränsa yttrandefriheten och i förlängningen hotar detta hela vårt demokratiska system. Så länge SD inte uttrycker olagligheter så ska de, som alla andra, få komma till tals.

Man kan tycka vad man vill om SD, men säger man sig värna demokratin så får man också stå ut med att även de som har åsikter som man själv uppfattar som stötande eller aviga måste få komma till tals. Man kan liksom inte välja att begränsa demokratin vid tillfällen som passar en själv.

Är det ett samhälle byggt av censur och inskränkt demokrati vi vill ha i framtiden?

Läser på Corren.se att en tysk studie visar att fler gymnastiklektioner i plugget leder till bättre hälsa och förebygger hjärt- och kärlsjukdomar. Vilket kanske inte är några nyheter.

Mer gympa i skolan? Absolut. Men den måste ske på ett mer anpassat sätt till eleverna. Om ni, som jag, tillhörde de som i skolan inte fixade “stora korset” eller vad det nu hette i ringarna så vet ni vad jag menar. Likaledes vet ni precis vad jag menar om ni hörde till skaran som gick istället för sprang hälften av de 5 kilometrarna som alla skulle springa. Och så vidare…

Är det någon som gick i skolan på åttiotalet som någonsin hörde talas om någon gympalärare som pratade om hur man faktiskt lär sig springa långdistans på ett vettigt sätt? Knappast! Istället åkte klockan fram och så några få elever få glänsa, och vi andra fick skämmas.

Vad vill jag säga? Jo, att idrott och hälsa ska handla om just idrott och hälsa. Inte om ett fåtal elitsatsande elever som röner all uppmärksamhet. På det sättet skapar man bara mer motvilja till motion hos de elever som inte redan har motionen i sig. Aktivitetsutbudet måste bli större. Gympalärarna bör få som mål att hitta något som engagerar även de småfeta och sega eleverna. Först då kan ämnet idrott och hälsa faktiskt sägas göra nytta.

Kände att det var dags att skriva något om hockeyns försäsong. LHC har inte rosat marknaden, och jag är inte det minsta upprörd över det. Försäsong är just försäsong, och har rent statistiskt inte mycket gemensamt med riktigt seriespel. Visst, man kan säkert se en del problem med sega backar och taskigt målskytte. Men faktum är ändå att det blir skillnad när allvaret väl börjar. Och många gånger ser man också hur spelare som inte är säkra på sin plats i laget tar för sig oerhört bra under försäsong där de framstår som stjärnor. Vilket jag hävdar beror på att de etablerade stjärnorna ändå aldrig går för fullt under försäsongen. Minns en viss Jonas Soling som öste in mål under en försäsong för några år sedan. I Elitserien blev det sedan 1 mål på 34 matcher och tack och hej. Det kan vara bra att komma ihåg.

Det finns helt enkelt jäkligt få växlar som kan dras på en försäsong.

*

Vad gör man när man fått löpförbud pga krånglande hälsena? Själv tänkte jag ägna lite tid åt det här projektet…

Midnattsloppet i Stockholm skördade två dödsoffer i lördags natt. Den nästan tropiska luften, med hög värme och fuktighet gjorde att ett antal löpare kollapsade och behövde vård. Två människor dog. Enligt läkare är det högst sannolikt att de båda dödsfallen berodde på hjärtfel. Dolda hjärtfel, som man inte vet om förrän de plötsligt visar sig, gärna i samband med ansträngning. För de flesta av oss finns ingen möjlighet att på förhand veta hur hjärtat egentligen mår.

Jag tänkte fokusera lite mera på de som kollapsade men klarade sig. Och därav rubriken. Vi hör ständigt om folk som kollapsar när vi snackar marathonlopp. 42 kilometer är ingen lek. Men under ett millopp? I Aftonbladets artikel kan vi läsa att “Peter” säger: “Vid vattenstationerna ute på banan fanns det varken dryck eller muggar. Det var lång kö och då sprang många vidare”.

Det tyder så klart på att arrangemanget inte var hundraprocentigt. Men behöver man dricka så får man anpassa sig till verkligheten och ställa sig på kö. Att man väljer att satsa vidare med en kropp som eventuellt skriker efter vätska är vars och ens eget ansvar. Inte arrangörens. Ett vätskebälte samt ordentligt med vätska i förberedande syfte hade nog gjort tricket för de allra flesta. Att springa i hög värme är ingen lek, men folk klarar långlopp i betydligt varmare klimat än i Sverige, och därför bör nog många löpare fundera över just rubriken. Dvs, vet du vad du ger dig in på?