En gammal LHC-profil uttryckte det bra igår efter matchen mot Djurgården:
”När man som minst förtjänar det, då vinner man hemma.”

För så var det ju. LHC var helt utspelade, bortgjorda, i första perioden. Det blev något bättre, åtminstone synbart, i andra. Men efter 40 minuter var antalet kvalificerade målchanser för hemmalaget ytterst lätträknade, och Cluben får tacka Daniel Henriksson för att det inte såg värre ut än 0-1.

I sista perioden fick vi se en uppryckning och Djurgården blev tungt tillbakapressade. Ändå skötte DIF sitt försvarsspel bra, och LHC hade förtvivlat svårt att komma in på mål samtidigt som Djurgården stack upp i några farliga kontringar.

Trafik framför mål är bra grejor, och till slut kom i alla fall kvitteringen när Majesky sköt från blå och Hlavac stötte in returen. I det läget kändes nog ändå 1-1 rättvist då lagen ägt varsin period mycket tydligt, med viss övervikt för DIF även i andra.

Men hockeyn är inte rättvis. Surovy slängde in en puck framför mål som en olycklig Wesslau i DIF-kassen styrde i ryggen/rumpan på David Printz och vidare in i mål. 2-1 för LHC. Ridå för Djurgården.

Bara att hålla med Tomas Surovy: ”Såna här matcher är skönast att vinna.”

Domaren Patrik Sjöberg lät förstås inte förväntningar komma på skam. Lika dålig som vanligt. Varför får han fortsätta?

*

I Södertälje så var det fullsatt förra matchen. Då var det gratis att gå på hockey. Det var det uppenbarligen inte på måndagskvällen, då det återigen krävdes entrépengar i AXA Sport Center. Det ledde till en av seriens sämsta publiksiffror någonsin. 2749(!) personer hade letat sig iväg till matchen. Pinsamt!