Det är kvartsfinal. LHC har ledningen i serien med 3-2 och kan avgöra. Och vad händer? Jo, man passar förstås på att, för tredje matchen den här säsongen, släppa in 2 mål i eget PP. Fantastiskt! Man blir faan i mig helt gråtfärdig.

Det är givetvis inget annat än en inställningsfråga. Först en vansinnig dribbling av Hlinka som siste man, och sedan åker 4 LHC-spelare och tittar på när Skellefteå för andra gången stänker in en puck med en man kort på banan. Pinsamt LHC.

För Gud vet vilken gång i ordningen får vi sedan se ett PP-spel som inte fungerar, och ett anfallsspel som går trögt ett gammalt rostigt hänglås.

Hur den här svindyra spelartruppen kan prestera så här risig hockey är märkligt. Men det hände. Och nu är det vinna eller försvinna som gäller på måndag.

I Corren kan man bland annat läsa

Jocke Eriksson höll inte med om att desperationen för att vinna saknades.

– Alla bra ingredienser vi hade i torsdags fanns där, tyvärr fick vi inte fast puckarna lika bra. Sen ska man ha klart för sig att Skellefteå var väldigt bra.

Jasså, verkligen?! Den desperationen syntes åtminstone inte i min TV. Men jag såg kanske en annan match? Skellefteå kanske är bra, men so what? Med det material vi förfogar över så ska vi vara ännu bättre. Det är vi inte idag.

I övrigt så var det en genomusel insats med enkla misstag och dåliga beslut.

På Corren.se skriver Christer Kustvik att det vore ”ett stort misslyckande” om LHC missade avancemang till semifinal. Jag skulle vilja gå betydligt längre än så och säga att det vore ett makalöst jättefiasko om vi missar semifinal. Om det skulle ske så förväntar jag mig att huvuden rullar per omgående.

*

Dagens fundering:
Vore det inte ganska bra att värva en bra målvakt till nästa säsong?