Hockeyn är över för den här gången. Åtminstone i Linköping. Och för mig blir det nu full fokus på min egen träning istället.

Dessvärre har jag fått lite problem med mitt vänstra knä, och det påverkar förstås träningen. Vilket får mig att fundera lite kring det här med misslyckanden, fiasko och att gå iland med sina mål. Därför blir det här inlägget något lite relaterat till hockey ändå.

Jag anser nämligen att LHC’s just avslutade säsong är ett misslyckande eftersom man inte gick i land med sitt mål, att ta ett SM-guld. Därmed vill jag inte höra någon, vare sig spelare eller ledare i LHC, som säger sig vara nöjd med säsongen. Det får man aldrig vara när man inte lyckas. Att tycka att man gjort en ”okej” säsong är helt okej. Skador på Zackrisson och Petterström ställde till det, men det är knappast den enda anledningen till att det tog stopp i semi.

Och här blir det tämligen enkelt för mig att relatera det hela till min löpträning. Målet är 10 km på under 60 minuter. Det ruckar jag inte på trots knäproblemen. Men jag inser förstås att så länge knät påverkar min träning så riskerar jag att missa målet. Ponera nu att det kommer att ta 65 minuter att göra milen på grund av att knät hindrar mig att träna för fullt. Kan jag vara nöjd då? Nej, det funkar inte så i min värld. Jag skulle kunna tycka att jag gjort ett okej lopp, men nöjd finns inte på kartan förrän jag uppfyllt målet. Så hoppas jag LHC ser på det hela också.