Midnattsloppet i Stockholm skördade två dödsoffer i lördags natt. Den nästan tropiska luften, med hög värme och fuktighet gjorde att ett antal löpare kollapsade och behövde vård. Två människor dog. Enligt läkare är det högst sannolikt att de båda dödsfallen berodde på hjärtfel. Dolda hjärtfel, som man inte vet om förrän de plötsligt visar sig, gärna i samband med ansträngning. För de flesta av oss finns ingen möjlighet att på förhand veta hur hjärtat egentligen mår.

Jag tänkte fokusera lite mera på de som kollapsade men klarade sig. Och därav rubriken. Vi hör ständigt om folk som kollapsar när vi snackar marathonlopp. 42 kilometer är ingen lek. Men under ett millopp? I Aftonbladets artikel kan vi läsa att ”Peter” säger: ”Vid vattenstationerna ute på banan fanns det varken dryck eller muggar. Det var lång kö och då sprang många vidare”.

Det tyder så klart på att arrangemanget inte var hundraprocentigt. Men behöver man dricka så får man anpassa sig till verkligheten och ställa sig på kö. Att man väljer att satsa vidare med en kropp som eventuellt skriker efter vätska är vars och ens eget ansvar. Inte arrangörens. Ett vätskebälte samt ordentligt med vätska i förberedande syfte hade nog gjort tricket för de allra flesta. Att springa i hög värme är ingen lek, men folk klarar långlopp i betydligt varmare klimat än i Sverige, och därför bör nog många löpare fundera över just rubriken. Dvs, vet du vad du ger dig in på?