Nu ska jag vila några dagar och sedan sätta nya mål för löpningen.

Nu ska det äntligen bli av, och går det bara på under 60 minuter är jag nöjd. Till helgen sätts det i så fall nya mål.

Mitt startnummer imorgon är 8812 om ni vill hålla ett öga på mig. Start kl 18.36.

Efter att ha fått iväg den större till dagis så väntade besök hos sjukgymnasten för pappa. Där blev det en tuff gymsession med knäböj i flera varianter. Men nu är knät tydligen redo för ”nästa steg” och det är ju bra. Och faktum är att smärtorna inte är lika våldsamma vid löpning längre, så de går framåt helt klart. Drygt två veckor till Blodomloppet. Nu ökar jag träningsdosen en aning de kommande 7 dagarna för att sedan köra lite lätt de sista dagarna innan loppet. Ska bli riktigt kul att göra mitt första riktiga motionslopp.

Tvungen att åka en sväng ner till Tornby handelsområde i eftermiddag. Tvi för att tvingas trängs med folk, men det måste inhandlas diverse prylar inför helgen då altanen ska oljas och gräsmattan snyggas upp.

För övrigt kan meddelas att jag är riktigt nöjd med att Johan ”Bagarn” Andersson återvänder till LHC. En spelare, som till skillnad från somliga andra, har en skönt bra karaktär. Välkommen tillbaka!

Det har dock framkommit en del annan info som indikerar att Linköping HC har dabbat sig mer än vad det hittills låtit som i Junland-affären. Jag återkommer när/om jag lyckats verifiera detta.

*

Jag retar mig något oerhört på att jag blev tvungen att ställa in Kanallöpet. Men jag vågar inte chansa på att strula till knät ännu mer innan det är dags för vårens höjdpunkt, Blodomloppet. Rehab-träning framskrider, och jag har haft tur som hittat en bra sjukgymnast.

Dessvärre har jag fått lite problem med mitt vänstra knä, och det påverkar förstås träningen. Vilket får mig att fundera lite kring det här med misslyckanden, fiasko och att gå iland med sina mål. Därför blir det här inlägget något lite relaterat till hockey ändå.

Jag anser nämligen att LHC’s just avslutade säsong är ett misslyckande eftersom man inte gick i land med sitt mål, att ta ett SM-guld. Därmed vill jag inte höra någon, vare sig spelare eller ledare i LHC, som säger sig vara nöjd med säsongen. Det får man aldrig vara när man inte lyckas. Att tycka att man gjort en ”okej” säsong är helt okej. Skador på Zackrisson och Petterström ställde till det, men det är knappast den enda anledningen till att det tog stopp i semi.

Och här blir det tämligen enkelt för mig att relatera det hela till min löpträning. Målet är 10 km på under 60 minuter. Det ruckar jag inte på trots knäproblemen. Men jag inser förstås att så länge knät påverkar min träning så riskerar jag att missa målet. Ponera nu att det kommer att ta 65 minuter att göra milen på grund av att knät hindrar mig att träna för fullt. Kan jag vara nöjd då? Nej, det funkar inte så i min värld. Jag skulle kunna tycka att jag gjort ett okej lopp, men nöjd finns inte på kartan förrän jag uppfyllt målet. Så hoppas jag LHC ser på det hela också.